Tjohej imorgon är det deadline på den digitala berättelsen, bloggskrivande och allt som kan göra att man får ett bra betyg i kursen Visuell kommunikation. Genast känner man sig lite pressad. Har jag fått med allt? Har jag skrivit allt? Har jag tänkt rätt? Är min film bra? Men det är bara att andas och försöka göra bättre nästa gång om det skulle vara så.
Jag hade en relativt klar bild av vad jag ville göra redan från första dagen på partnerskolan och därför kom jag av mig lite med fotograferandet och skissandet men jag intervjuade eleverna och pratade med min handledare och försökte få en så bra bild av ämnet jag ville undersöka nämligen två olika sätt att möblera vid redovisning och hur det påverkar elevernas prestationer.
Måndagen gick åt till att köpa material, dricka kaffe och pyssla. Som ni kan läsa ut av föregående inlägg.
Tisdagen ägnades åt att klippa ihop min film. Eftersom iMovie och motsvarande program på Windows datorer inte tillåter sekvenser kortare än 1 sekund utan att man trixar med varje bild så valde jag att göra den i Windows Live movie maker. En ligthversion av moviemaker (iMovie). Inte världens bästa program då det är lite för simpelt. Man kan till exempel inte lägga två ljudspår på varann och när man drar in och släpper ett nyll ljud hamnar det aldrig där man tänkt sig. Men det funkade för ändamålet i alla fall och jag är nöjd.
Har varit så himla sugen att lägga ut det och visa upp så som en katt visar upp sitt byte men jag har snällt fått hållas. Man vet ju aldrig..
Lite behind the scenes finns på min blogg.
Lite sorgset är det att den här kursen är till ända. Det har varit kul med all media inblandning och bloggandet är ju en kalasbra form att ha i undervisningen. det kollektiva lärandet, pressen att göra något som andra ska se/läsa triggar i alla fall mig till att lägga i en växel till. Jag kan tycka att det varit lite vagt med vad vi ska lägga upp på bloggen. Det hade varit bra med lite fler uppgifter eller uppmaningar att lägga upp det vi skapat på iMovie/video/foto/photoshop lektionerna. Men det kanske bara är jag som mår bra av den bekräftelsen att någon sett vad jag gjort en hel lektion annars känns det lite ogjort.
Spännande att uppdatera sig på vad klasskamraterna sysslat med och hur de tolkat uppgifter.
Lite prestationsågestframkallande när många skriver så himla bra..
Jag hoppas på att vi kan få fortsätta arbeta i bloggform i någon annan kurs.
Så Fröken Sofia kan få leva kvar.
Puss!
torsdag 28 oktober 2010
tisdag 26 oktober 2010
Pysselprojekt i 180
Underskatta inte svårigheten att bestämma frisyrer åt clementiner, apelsiner och limefrukter!
Väntar med spänning på var detta ska leda. Eller vänta nu. Jag kan ju inte vänta. Jobba på nu för bövelen!
..hmm har någon fått i sig för mycket kaffe kanske?
Hur vore det med en ateljé för kommande liknande projekt? Skulle vara kul med lite klasskamrater att pyssla tillsammans med på nätterna och peppa och snacka om VFUn. Man missar så mycket sådant när man jobbar hemma. Men vad göra..
Väntar med spänning på var detta ska leda. Eller vänta nu. Jag kan ju inte vänta. Jobba på nu för bövelen!
..hmm har någon fått i sig för mycket kaffe kanske?
Hur vore det med en ateljé för kommande liknande projekt? Skulle vara kul med lite klasskamrater att pyssla tillsammans med på nätterna och peppa och snacka om VFUn. Man missar så mycket sådant när man jobbar hemma. Men vad göra..
SAMMANFATTNING : VFU
kaos. decibel. vilsenhet. kul. rampfeber. tankeverksamhet. orolighet. intryck. respektlöshet. trasigt. skräpigt. kallt. kalt.
snällisar. pluggisar. bästisar. blondiner. bitches. sportfånar. brats. emos. musikare. nördar. fritänkare. trögtänkare.
och samtidigt alldeles alldeles underbart och underbara..
Ja.
Hur många nätter har jag inte vaknat och försökt sammanfatta och sätta fingret på vad som egentligen hände på VFUn. Två veckor kan tyckas långt i vissa sammanhang men i skolans värld är det peanuts. Jordnötter.
Det känns som om vi aldrig hann komma in i det, inte fick chansen att se hur det egentligen funkar på ett högstadie. Det är klart man har sin egen erfarenhet från svunna tider men mycket har hänt på tio år.
Våran handledare var en sträng men snäll skånsk kvinna. Väldigt omyckt av sina elever. En sån skön lärare som man minns från sin skoltid så jag tror bara vi hade otur med veckorna jag och min VFU-kamrat Ann-Marie.
På våran partnerskola arbetar de ämnesintegrerat och det verkar vara jättebra ur de andra ämnenas synvinkel. Att "tråkiga" ämnen blir roliga när man får göra något praktiskt och utforska det i bildämnet men ur bildens synvinkel är det väl sådär enligt min mening. Uppgifterna blir väldigt styrda och man har som bildlärare mindre frihet att knåpa ihop en bra intro om något och att utforma en rolig arbetsgång. Även om eleverna är kreativa och uppfinningsrika så tror jag ändå de tänker mer på hur näringskedjan ser ut och vilka djur som ingår än hur de praktiskt ska gå till väga med materialval, estetik och utformning.
Hur som helst just de två veckorna vi var där hade de sjuor vi fick följa redovisning av valafficher som var ett samarbete med SO, introduktion av samarbete med NO där de skulle bygga biotoper (näringskedja, ekosystem och sådant) och introduktion av ett samarbete med musik där de ska skapa en musikvideo eller liknanade. Med andra ord väldigt rörigt.
Min första dag började ju bra i alla fall. Handledaren hade inte fått mitt mail med tusen frågor som jag med facit i hand kanske skickade lite sent och jag hade respekten att inte ringa och störa på helgen.
Så måndag morgon klockan 8.00 ringer jag och hon svarar lite lätt stressad och aningens irriterad att vi börjar 8.20 och ger mig en vägbeskrivning och en uppmaning att komma så snart jag kan.
På med ansiktet och bästa byxorna.
Väl framme vid vad jag tror är rätt byggnad av alla skolbyggnader (hur svårt kan det vara att bygga en logisk skola?) så är dörren låst. Jag går runt ett varv och letar efter en annan dör som kanske är rätt men nej ingen lycka. Jag får helt enkelt lite rosig om kinderna knacka på fönstret och tillkänna ge min närvaro.
Ann-Marie är en ängel och öppnar så jag kan hoppa in.
Vilken entré..
Hej det är jag som är Sofia. Jag kommer från Konstfack.
Där är man konstig och hoppar in genom fönster och liknande..
En sak som jag undrar över är hur lärarna och eleverna kan jobba i dessa miljöer. Det är stökigt, klottrigt och bullrigt. Så in i fågelholken bullrigt. Det snackas, plockas med pennor och suddi, kramas, ritas, vägs på stolar och allt detta samtidigt som de har genomgång. De måste utvecklat någon form av buller och brus uteslutande filter i öronen. Eller litet högstadie-membran som sitter där inne och dallrar.
Lärarna verkar bara stänga av okoncentrationen som eleverna bjuder på och köra på. De som fattar fattar och resten får väl fråga sen då. Det är klart att i vissa fall borde man ignorera störningselement om det är så att de kommer från en elev som påkallar uppmärksamhet till ingen nytta. Men ofta tycker jag de är för snälla. De väntade inte på att eleverna skulle sätta sig ned och bli tysta innan de började. Kanske av ren uppgivenhet eller klokhet. Inte värt att bråka med dom eller så har de helt enkelt ett brusreducernade filter i öronen.
Fast en lärare gjorde en smart sak. Hon höll ett finger upp i luften och stirrade ner på sin klocka och tog tid.
15 sekunder innan någon lade märke till henne, 18 sek innan några förstod vad det handlade om och började tysta ned de andra, 21 sekunder innan det var helt tyst och 5 sekunder innan de började prata igen.
Men de tystade ganska snabbt igen så hon fick prata och presentera ekosystem i fred.
En sak jag tänkt på är att man alltid måste vara förberedd till tänderna! Om tekniken strular en millisekund ja då börjar de surras och vägas på stolar. Om man tvekar eller tappar tråden bildas osäkerhet och tvivlan. Fast det är alltid någon som är snäll att plocka upp den åt en. Alla möjliga och omöjliga frågor måste kunna besvaras i alla fall ges en hänvisning på var man kan söka efter svar. (säg bara google på allt..)
Det här med att stå i rampljustet kan ju vara jobbigt. Nu under VFU-perioden fick vi vara med på inte mindre än 8 redovisnigar, var av en jag råkade störa väldigt mycket genom mitt fönsterhoppande. Men det jag lade märka till efter två stycken helt olika redovisningar av samma uppgift fast med olika klasser var möbleringen.
I den första klassen fick eleverna sitta kvar vid sina platser som inte alltid var riktade mot vita tavlan där redovisningen ägde rum. De fick ha sina saker framför sig och det fanns ingen riktig startsignal för de individuella presentationerna. Postern sattes lite halvdant upp med en magnet på tavlan och ramlade vid vissa tillfällen ner. Eleverna gjorde överlag korta presentationer inte så genomtänkta och läraren fick hela tiden påminna och saker de kunde säga så som layout, typsnitt, komposition osv. De åskådande klasskamraterna kom sällan med feedback och om det gjorde det var det sällan djupare än "den är jättefin".
I klassen efter var möbleringen istället helt annorlunda. Innan hade det varit kroki i det rummet så stolarna var ställda i en halvcirkel framför en stor, tom anslagstavla. Dessa redovisningarna blev längre, de kunde helt plötsligt läsa stödorden som stod på whiteboarden helt själva och förklarade med ord jag inte visste trettonåringar hade. Kamraterna som med få undantag lyssnat på hela presentationen kunde ställa motfrågor om hur skaparen hade tänkt med vissa inslag och med färger. Enda nackdelen var väl att det tog hela lektionen och med en späckad kursplan kanske det är mycket. Samtidigt är det bara bra att ta tjuren vid hornen när det gäller scenskräck, jantelag och kritik både positiv och negativ.
Jag bad våran handledare att få testa på resterande redovisningar under de två veckorna om det det kändes likadant och överlag så stämde det. Mindre yta, inget framför och fint upphängd affisch lika med seriösare och lugnade elever.
Jag gick runt och pratade med några elever om vad de tyckte om att redovisa. De flesta tyckte att det var ett nödvändigt ont. Jobbigt att stå själv inför allas ögon och vad de skulle tycka om ens skapelse. Att det var bullrigt och pratigt gjorde mindre för då var inte hela koncentrationen på dom i alla fall. Några var lite för coola för att bry sig och struntade i vilket. Även mina trevande försök att locka fram ett vettigt svar.
Lite lätt schizofren känner jag mig när jag försöker samla mina intryck. Kanske därför jag inte gjort det (förutom i mitt block) förrän nu.
Allt tjaffs om tystnad, otacksamhet och attityden att allt ska läggas fram på silverfat, brist på respekt hos eleverna både för läraren, sina kamrater och sig själva får mig att tvivla. Tvivla på om jag klarar av det här. Klarar av som i att klara sig genom dagen utan utbrott och om jag verkligen vill det här?
Vid vissa tillfällen under VFUn kände jag hur jag verkligen skulle vilja tala om ett och annat hur världen fungerar för barn som inte är lika bortskämda som dom. Men som lärare/lärarkandidat får man snällt andas och räkna till tio istället.
Men så finns det guldklimpar. De där eleverna som man bara vill krama om för att de är så fantastiskt underbara och inspirerande. De som redovisar med bravur utan stödord och med en tanke och mening bakom sin skapelse. De som lyssnar på vad man förklarar. De som frågar och vill veta saker. De som hälsar i korridoren och i matsalen. De som man kan ha en vettig konversation med och ett intellektuellt utbyte.
De som jobbar på självmant och är fritänkande. De som inte försöker vara någon de inte är.
Svårt är det och nu blev det en hel novell också men det ska bli spännande att se var jag står efter nästa VFUperiod..
snällisar. pluggisar. bästisar. blondiner. bitches. sportfånar. brats. emos. musikare. nördar. fritänkare. trögtänkare.
och samtidigt alldeles alldeles underbart och underbara..
Ja.
Hur många nätter har jag inte vaknat och försökt sammanfatta och sätta fingret på vad som egentligen hände på VFUn. Två veckor kan tyckas långt i vissa sammanhang men i skolans värld är det peanuts. Jordnötter.
Det känns som om vi aldrig hann komma in i det, inte fick chansen att se hur det egentligen funkar på ett högstadie. Det är klart man har sin egen erfarenhet från svunna tider men mycket har hänt på tio år.
Våran handledare var en sträng men snäll skånsk kvinna. Väldigt omyckt av sina elever. En sån skön lärare som man minns från sin skoltid så jag tror bara vi hade otur med veckorna jag och min VFU-kamrat Ann-Marie.
På våran partnerskola arbetar de ämnesintegrerat och det verkar vara jättebra ur de andra ämnenas synvinkel. Att "tråkiga" ämnen blir roliga när man får göra något praktiskt och utforska det i bildämnet men ur bildens synvinkel är det väl sådär enligt min mening. Uppgifterna blir väldigt styrda och man har som bildlärare mindre frihet att knåpa ihop en bra intro om något och att utforma en rolig arbetsgång. Även om eleverna är kreativa och uppfinningsrika så tror jag ändå de tänker mer på hur näringskedjan ser ut och vilka djur som ingår än hur de praktiskt ska gå till väga med materialval, estetik och utformning.
Hur som helst just de två veckorna vi var där hade de sjuor vi fick följa redovisning av valafficher som var ett samarbete med SO, introduktion av samarbete med NO där de skulle bygga biotoper (näringskedja, ekosystem och sådant) och introduktion av ett samarbete med musik där de ska skapa en musikvideo eller liknanade. Med andra ord väldigt rörigt.
Min första dag började ju bra i alla fall. Handledaren hade inte fått mitt mail med tusen frågor som jag med facit i hand kanske skickade lite sent och jag hade respekten att inte ringa och störa på helgen.
Så måndag morgon klockan 8.00 ringer jag och hon svarar lite lätt stressad och aningens irriterad att vi börjar 8.20 och ger mig en vägbeskrivning och en uppmaning att komma så snart jag kan.
På med ansiktet och bästa byxorna.
Väl framme vid vad jag tror är rätt byggnad av alla skolbyggnader (hur svårt kan det vara att bygga en logisk skola?) så är dörren låst. Jag går runt ett varv och letar efter en annan dör som kanske är rätt men nej ingen lycka. Jag får helt enkelt lite rosig om kinderna knacka på fönstret och tillkänna ge min närvaro.
Ann-Marie är en ängel och öppnar så jag kan hoppa in.
Vilken entré..
Hej det är jag som är Sofia. Jag kommer från Konstfack.
Där är man konstig och hoppar in genom fönster och liknande..
En sak som jag undrar över är hur lärarna och eleverna kan jobba i dessa miljöer. Det är stökigt, klottrigt och bullrigt. Så in i fågelholken bullrigt. Det snackas, plockas med pennor och suddi, kramas, ritas, vägs på stolar och allt detta samtidigt som de har genomgång. De måste utvecklat någon form av buller och brus uteslutande filter i öronen. Eller litet högstadie-membran som sitter där inne och dallrar.
Lärarna verkar bara stänga av okoncentrationen som eleverna bjuder på och köra på. De som fattar fattar och resten får väl fråga sen då. Det är klart att i vissa fall borde man ignorera störningselement om det är så att de kommer från en elev som påkallar uppmärksamhet till ingen nytta. Men ofta tycker jag de är för snälla. De väntade inte på att eleverna skulle sätta sig ned och bli tysta innan de började. Kanske av ren uppgivenhet eller klokhet. Inte värt att bråka med dom eller så har de helt enkelt ett brusreducernade filter i öronen.
Fast en lärare gjorde en smart sak. Hon höll ett finger upp i luften och stirrade ner på sin klocka och tog tid.
15 sekunder innan någon lade märke till henne, 18 sek innan några förstod vad det handlade om och började tysta ned de andra, 21 sekunder innan det var helt tyst och 5 sekunder innan de började prata igen.
Men de tystade ganska snabbt igen så hon fick prata och presentera ekosystem i fred.
En sak jag tänkt på är att man alltid måste vara förberedd till tänderna! Om tekniken strular en millisekund ja då börjar de surras och vägas på stolar. Om man tvekar eller tappar tråden bildas osäkerhet och tvivlan. Fast det är alltid någon som är snäll att plocka upp den åt en. Alla möjliga och omöjliga frågor måste kunna besvaras i alla fall ges en hänvisning på var man kan söka efter svar. (säg bara google på allt..)
Det här med att stå i rampljustet kan ju vara jobbigt. Nu under VFU-perioden fick vi vara med på inte mindre än 8 redovisnigar, var av en jag råkade störa väldigt mycket genom mitt fönsterhoppande. Men det jag lade märka till efter två stycken helt olika redovisningar av samma uppgift fast med olika klasser var möbleringen.
I den första klassen fick eleverna sitta kvar vid sina platser som inte alltid var riktade mot vita tavlan där redovisningen ägde rum. De fick ha sina saker framför sig och det fanns ingen riktig startsignal för de individuella presentationerna. Postern sattes lite halvdant upp med en magnet på tavlan och ramlade vid vissa tillfällen ner. Eleverna gjorde överlag korta presentationer inte så genomtänkta och läraren fick hela tiden påminna och saker de kunde säga så som layout, typsnitt, komposition osv. De åskådande klasskamraterna kom sällan med feedback och om det gjorde det var det sällan djupare än "den är jättefin".
I klassen efter var möbleringen istället helt annorlunda. Innan hade det varit kroki i det rummet så stolarna var ställda i en halvcirkel framför en stor, tom anslagstavla. Dessa redovisningarna blev längre, de kunde helt plötsligt läsa stödorden som stod på whiteboarden helt själva och förklarade med ord jag inte visste trettonåringar hade. Kamraterna som med få undantag lyssnat på hela presentationen kunde ställa motfrågor om hur skaparen hade tänkt med vissa inslag och med färger. Enda nackdelen var väl att det tog hela lektionen och med en späckad kursplan kanske det är mycket. Samtidigt är det bara bra att ta tjuren vid hornen när det gäller scenskräck, jantelag och kritik både positiv och negativ.
Jag bad våran handledare att få testa på resterande redovisningar under de två veckorna om det det kändes likadant och överlag så stämde det. Mindre yta, inget framför och fint upphängd affisch lika med seriösare och lugnade elever.
Jag gick runt och pratade med några elever om vad de tyckte om att redovisa. De flesta tyckte att det var ett nödvändigt ont. Jobbigt att stå själv inför allas ögon och vad de skulle tycka om ens skapelse. Att det var bullrigt och pratigt gjorde mindre för då var inte hela koncentrationen på dom i alla fall. Några var lite för coola för att bry sig och struntade i vilket. Även mina trevande försök att locka fram ett vettigt svar.
Lite lätt schizofren känner jag mig när jag försöker samla mina intryck. Kanske därför jag inte gjort det (förutom i mitt block) förrän nu.
Allt tjaffs om tystnad, otacksamhet och attityden att allt ska läggas fram på silverfat, brist på respekt hos eleverna både för läraren, sina kamrater och sig själva får mig att tvivla. Tvivla på om jag klarar av det här. Klarar av som i att klara sig genom dagen utan utbrott och om jag verkligen vill det här?
Vid vissa tillfällen under VFUn kände jag hur jag verkligen skulle vilja tala om ett och annat hur världen fungerar för barn som inte är lika bortskämda som dom. Men som lärare/lärarkandidat får man snällt andas och räkna till tio istället.
Men så finns det guldklimpar. De där eleverna som man bara vill krama om för att de är så fantastiskt underbara och inspirerande. De som redovisar med bravur utan stödord och med en tanke och mening bakom sin skapelse. De som lyssnar på vad man förklarar. De som frågar och vill veta saker. De som hälsar i korridoren och i matsalen. De som man kan ha en vettig konversation med och ett intellektuellt utbyte.
De som jobbar på självmant och är fritänkande. De som inte försöker vara någon de inte är.
Svårt är det och nu blev det en hel novell också men det ska bli spännande att se var jag står efter nästa VFUperiod..
söndag 17 oktober 2010
Fråga nummer två
Japp, kanske dags att ta tag i fråga nummer två innan alla funderingar pyser ut genom öronen för att ge plats åt nya VFU-relaterade reflektioner..
Moment - Semiotik/Bildanalys
2. En av semiotikens fäder talade vid sekelskiftet 1800-1900 om att "tecknens liv i samhället" i framtiden skulle bli annorlunda. Vad och hur tänker du när du hör detta uttalande?
Det var den schweiziska lingvistikern Saussure som drog den slutsattsen. Han förstod att symboler och tecken måste ha en betydelse för att kunna kommunicera med mottagaren. För en person som inte är införstådd med tecknets betydelse mister det hela syftet. Då betyder inte den röda cirkeln med ett gult vågrätt streck på förbud mot infart med fordon utan är helt enkelt bara en liten färgklick i vardagen.
Ett sådant exempel stötte jag på i tunnelbanan här om veckan. Det var en söt liten pojke som åkte in till stan med sina morföräldrar. Han pekade på en utav varningssymbolerna på dörren och sa 'där får man inte stå och vinka'. För honom var det en man som vikande med armarna som var överkryssad medan det för en lite mer erfaren person kanske det är en man som sprungit till tåget och fastnat mellan dörrarna.
Saussure förstod även att teckens betydelser och innebörd ändras med tiden. Det kan man bekräfta genom att tänka på färgers indirekta betydelser. Under medeltiden stod rött för mod och blått för fromhet. Skulle man göra en undersökning idag vad folk på stan tänker på när de ser rött respektive blått skulle de flesta utan tvekan säkert säga de olika politiska blocken. Speciellt nu så tätt inpå valet.
Har du röd slips ja då är du automatiskt socialdemokrat eller vänster. Är det runt juletid ja då är du säkert bara fin till julmiddagen. Grå kläder förr i tiden indikerade fattigdom medan det nu för tiden anses vara stilrent, elegant och hög klass. Medan mycket färg kan istället kan komma att förknippas med rödvinsdrickande kulturtanter, käcka dagisfröknar och brist på smak.
Av någon outgrundlig anledning var Sverigedemokraternas växande stapel under valvakan gul.
Varför valde någon just gul? Anses det vara en neutral färg? Är det helt enkelt för att det inte ska förknippas med det röda eller blåa bloket?
För mig så är gul en glädjens färg, sol och maskrosor. Energi och spring i benen. Känslor jag inte riktigt förknippar med detta trångsynta riksdagsparti. Och när Bi2ornas lära känna folk-fest med tema gult råkade infalla dagarna efter valet så kändes det lite konstigt att dra på sig de gula strumpebyxorna.
Tänk att något så simpelt som en färg kan bli så nedsmuttsad av politik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)