Det dära sammanfattande inlägget.

OJ. Vart ska man börja någonstans?

Under mina 5 veckor på VFU har jag gått lite från klarhet till klarhet. Kan låta extremt kaxigt men med tanke på att jag inte alls var i närheten av någon klarhet alls på det hela läsår som nästan sprungit förbi så kanske det bara var på tiden.

Jag var hur nervös som helst dagarna innan vi skulle ut och ville helst stänga in mig i skrubben och kräkas tills det hela var över. Jag var orolig inför att ha ansvar för 4 st parallellklasser i 8an och vad de skulle tycka om mig och mina lektioner. Sist vi var ute på VFU hade vi jobbat fram ett perspektivupplägg i grupp som kanske inte var det roligaste eleverna gjort (den gången 6or) och det var det sista jag hade i minnet.

Men den här gången lyckades jag! Att min bilduppgift fick kicka igång hela Tema: Stockholm och ta mest plats är ett så gott betyg att jag smäller av. Jag är så glad och stolt över alla snälla ord som peppat och stöttat genom projektet. Eleverna (nåja det finns ju alltid undantag) har gillat det och pysslat på hur fint som helst men som alltid blir det några "nej, har vi inte mer tid?! Jag är inte klar med min..." mot slutet.

Jag har startat lektioner själv och bästa gången var igår då min handledare var tvungen att göra något och komma sen. De satt som tysta små möss och jag har väl aldrig varit med om att alla fin räcker upp handen och talar en och en. Gullungar! Jag kanske fick en seriösare ton av stundens allvar och som enda lärare i rummet. Sen när man är igång är det ju en klar fördel när man jobbar med modellbygge att vara två som kan hjälpa till så där har vi "fuskat" eller vad man ska säga.

Jag känner mig väldigt mycket tryggare i min roll och det kan jag nog tacka alla dessa tjaffsiga elever för. De som hoppar upp på lådhurtsar, åker kickbike i korridoren, slåss med kartongbitar och är allmänt frågvisa och ska sätta en på plats. Tack hörrni! Erfarenheten och munhugget gör det lättare att hantera och tänka hur man bör reagera till nästa gång någon är sugen på bus.

Efter en termin av akademiskchock och en termin med media och känslor att det egentligen är det jag vill syssla med istället har jag efter de här 5 veckorna smått kommit tillbaka till hur jag kände när jag sökte in. Att det är ett himla gutt jobb ändå. Man får vara kreativ, man utmanas på alla möjliga sätt, man får vara social med många åldrar, man håller sig ung i sinnet och pigg (förhoppningsvis) och man hinner med lite annat än att bara pendla till jobbet, jobba, pendla hem, äta och sova. 

Höjdpunkter?
Ja förutom det att min planering togs emot bra från både lärarlag och elever, jag är trygg(are) med rollen och börjar se fördelarna med utbildningen och slutprodukten den leder till så är de absoluta höjdpunkterna tillsammans med eleverna. Jag kan inte låta bli att charmas och tycka om dem så himla mycket. Min sambo hade sett dem ute på stan den där första dagen på tema veckan med mitt häfte i handen. De hade skrivit flitigt och sett glada ut. Jag blev alldeles varm och stolt över dem.

En annan höjdpunkt som kanske kan låta fånig men det är bara för gulligt. Igår under en lektion med 6or så kom det in två tjejer i 8an. De va lite blyga sa att de hört att det var min sista dag och att de ville ge mig något och så räckte de fram en helt perfekt vikt grön origamisvala. Det betydde så himla mycket.

Bottennapp?
Jag har nog inte haft några stora bottennapp. Inte vad jag kan komma på i alla fall. Lite fnulor och bumpar på vägen. Som stress över kopiatorn när vi behövde få ut 115 dubbelkopierade häften. Små konflikter med kepsar, datorer, skateboards med mera där jag inte orkat driva det hela vägen och där med indirekt gått som förlorare. Jag inbillar mig att om man har sina klasser mer än 5 veckor kan man sätta mer regler och respekt. Man kan fixa en keps och möss låda där de får vänta under lektionen till exempel. Nu är vi ju gäster och elever till vår handledare och det kan vara svårt att bryta mönster och möblera om helt.


Slutsatser?
Är att jag vill jobba på en skola som främjar kreativitet och låter barnen utvecklas och vara som de vill. Där lärarlagen funkar och man är vänner. Det låter som en drömskola i en tecknad film, jag vet. Men de finns. Man kan vara med och påverka till det bättre. Jag vill ha en pedagogiskt strukturerad bildsal där eleverna vet var saxen bor och inte frågar varje gång. Där elevernas resultat får ta plats och visas upp och att de jobbar och vet vad en designprocess är. 


Blicka framåt mot din blivande yrkesroll. Var står du idag? Vad vill du sträva mot framöver?
Idag står jag på kanten där jag precis insett att jag inte ska hoppa utan vill stå kvar. Jag är tryggare och starkare och känner att jag nog skulle klara av ett vikariat i rätt ämne om det skulle ges. Inte för att jag för den sakens skull skulle ta det men bara känslan av att jag kan om jag vill. Fick frågan och erbjudande om svenska eller idrott eller engelska om jag hade någon form utav kompetens inom området men avböjde.

Det jag vill sträva mot är att vara den där läraren som får eleverna att längta lite efter bildtimmen. Jag vill stoppa in inspiration och flumm och frihet och kreativitet i eleverna samtidigt som de respekterar sitt konstnärskap och mig att det kommer ut en bra produkt i andra änden. Att de känner att det går att göra vad som helst och inte fastnar i materiala begränsningar utan istället är kreativa nog att hitta på en annan lösning.
Jag vill kunna vara en trygghet och en oas där man får vara som man vill så länge man respekterar varandra.

Vad kan du fortsätta utveckla under höstterminens sammanhängande vfu?
Mig själv. Min roll. Mina erfarenheter och mina lektionsupplägg. Efter att verkligen fått chansen att prova på yrket. Trial and error. Så har jag massor jag vill ta med mig till kommande lektioner. Allt ifrån något så simpelt som att be eleverna skriva namn och klass några gånger extra till betygskriterier och tydlighet i instruktioner.

Tankar kring ämnet?
 Bild is the shit! Seriöst. Eleverna får chans att lägga ifrån sig pluggdelen av hjärnan och utveckla finmotorik, kreativt tänkande och göra något annat. Det är extremt viktigt att de får kunskaper om hur man kan påverkas av reklam och dolda budskap. Hur färger kan påverka våra känslor och varför vissa former känns bättre att hålla i än andra. Utan bild och de andra kreativa ämnena skulle vi inte ens klara oss hälften så bra i livet.

Kollegorna på vfuplatsen?
VFU platsen har varit kanon. Jag kan inte säga ett ont ord om varken personal, ledning eller skolan. Kanske att bildsalen saknar förvaringsutrymme, logik och utställningsmöjlighet. En rejäl upprustning skulle inte sitta helt fel. Kollegorna i det arbetslag jag varit mest i kunde inte varit bättre. De har varit supersnälla och tagit mig på allvar. Inget daltande med förstaårseleven här inte. Men det är bara bra. Någon gång ska man ut i verkligheten och det är lika bra att ta tjuren vid hornen. Bra fika på lag mötet jag var med på hade de också.

Eleverna?
Oj. Man vill ju bara krama om alla. På skolan jag varit på främjas kultur och kreativitet. Det gör att de där eleverna som annars kunde uppfattas som lite udda accepteras och istället blir premierade. Social status antar jag att det finns. Finns det någon skola det inte finns på? Men den märks inte av på samma sätt och de som "leder ligan" är helt andra mot vad som brukar vara. Är du kick ass på sång och vågar gå i konstiga hattar ja då har du seger vittring. De chicka tjejgängen med fixat yttre och en handväska stor nog att rymma en liten hund är inte så högt upp på stegen so man skulle kunnat tro. För en bildlärare på den skolan är det rätt skönt. Ämnet höjs automatiskt lite och får lov att ta lite mer plats.

Skolan som helhet?
Mitt intryck av partnerskolan är som det kanske framgår väldigt positivt. Det är en bra ledning som lyssnar på personal och elever. De värnar om lärarna och tar tag i problem direkt. De orkar. Visst det kan komma ett litet pust och orkarinte bakom en stängd dörr i lärarrummet men det går över och de kämpar för varenda kotte. Behöver någon en assistent ja då löser man det. Eller försöker i alla fall. Det är bra och fördelar som kommer med en liten skola.

Det blev ett långt inlägg och jag hoppas jag fått med allt jag vill ha sagt utan att upprepa mig allt för mycket.

I väntan på stödfrågorna..

Jag som tänkte sätta mig ner NU och vara en duktig elev med framförhållning men nehepp.

Snart ska jag iväg igen och springa vårrus med jobbet. Aj aj aj. Ångest och stress. Stress och ångest. Men dessvärre känns det som en del av vardagen nu när det är dags att i kläda sig studentrollen igen. Man ska hinna alla uppgifter, man ska hinna bygga kontakter och vänskap, man ska hinna finansiera sina studier, man ska hinna avslutningsjippon hit och dit och man ska hinna leva lite.

Gnäll, gnäll, gnäll. Blev bara lite låg för att hela min tidsplanering gick åt pipan men jag kan nog finna någon form utav lärdom i detta.

Något som däremot är högst angenämt är vägen till och från min partnerskola. Se bara på detta:

 

 

Peace!

Tema : Stockholm

Fortsättning och sammanfattning av det jag tidigare skrivit i bloggen om Tema : Stockholm.

På tisdagen den 3e maj fick eleverna köra igång sitt byggande. De lyssnade snällt på min snabbgenomgång av uppgiften och några var riktigt taggade på att rota i allt material jag släpat upp och dukat fram i sal 416 på fjärde våningen. Det kändes jättebra. Allt slit är verkligen värt det när man ser hur kul de tycker det är att pyssla och bygga på det här sättet istället för att måla och teckna traditionellt. Resterande bildlektioner vecka 19, 20 och 21 fortsatte arbetet ganska likadant.

Elevernas olika ingångar till modellbygge är lite kul att titta på. En del vet exakt VAD de vill bygga men inte hur medan andra går fram och letar efter någon rolig tygbit eller en gammal kork och utgår därifrån. Jag kan inte säga om det blir någon vidare skillnad på resultaten. Det beror nog mest på eleven och mödan som läggs ner.

Som redovisningsform panikbestämde jag och min handledare att modellerna skulle fotograferas av och eleverna skulle skriva små A5 kort på färgat papper där det framgår VEM som gjort modellen, PLATS de varit på, MÅLGRUPP de valt att göra tillvaron bättre för och VAD de gjort. Vissa modeller hade helt enkelt inte den slutfinish man kunde önskat till en utställning. Men med foto kan man ljuga och välja den bästa vinkeln. Jag var noga med att tala om att även en förälder till en elev som inte går i årskursen även skulle förstå vad utställningen och hela temat handlat om.

Saker jag ska tänka på till nästa gång jag kör något sånt här:
Eleverna uppskattar tydligen fina häften gjorda med en gnutta omsorg och grafisk finess. Där uppgiften tydligt är formulerad och de kan samla allt på ett ställe. Även lätt att få reda på hur de tänkt och deras process sett ut om de för logg över vad de gör och betygssättningen blir rättvisare. MEN skriva ut att de ska skriva namn på utsidan. Det kunde jag väl räknat ut själv men det gjorde jag inte. Skriva ut betygskriterier eller i alla fall riktlinjer i häftet så eleverna är på det klara med vilken omfattning arbetet har och vad som gäller samt tjata lite på dem att de måste fylla i lite i loggen.

När det gäller material tror jag det är lämpligare att ha lite mer bestämda material och inte ett smörgåsbord av diverse jox och även förbereda en bottenplatta så alla blir lika stora samt att man kan jobba efter en bestämd skala och samarbeta med matteläraren. Kanske även som grupparbete för att de mindre drivna ska få lite draghjälp och att det är en himla bra övning att kompromissa med sina kamrater.

Ett bra tips min handledare gav när vi pratade lite om gruppindelningar var att sätta de mindre drivna eleverna i samma grupp. Det kan gå helt åt pipsvängen men det kan också bli otroligt lyckat. Att de inser att de inte får något gratis och faktiskt måste anstränga sig lite. Plus att de drivna eleverna slipper jobba dubbelt.

Det här lektionsupplägget har stärkt mig enormt. Både som person och i min lärarroll. Från olika håll har jag fått höra positiva saker. Beröm för rolig idé, att jag orkar ta tag i saker och att jag som lärarkandidat vågar ta plats. Det som kanske gladde mig mest vad när jag fick frågan vilket år jag gick på lärarlinjen, när jag svarade att jag gick första året fick jag ett svar i stil med "OJ, ja nä det trodde jag inte. Du verkar så säker.."

/ Glad_tjej_87!

Här nedan är några elevarbeten. Resten sparar jag till redovisningen!

 Med tops som håller upp träden..

Lidl

Se upp för tåg!

Vem vill inte ha en drink på Hötorget?

Diverse insikter och upptäckter.

En både skrämmande och ganska rolig sak jag lagt märke till är elevernas ganska outvecklade syn och seende. Enligt S:t Eriks ögonsjukhus-vanliga frågor och svar är synen färdigutvecklad vid 10 års ålder och eventuella synfel kan ej tränas bort. Men tillåt mig att tvivla..

Jag har upplevt 12 - 15 åringar som frågar efter saxen när den ligger precis brevid. De frågar efter papper och man pekar i riktning mot hyllan två meter bort där de ligger i lådor uppmärkta med storlek och typ. De ställer sig rakt framför och frågar "va? vart då?" och ser inte de ilsket gröna lapparna som ropar HÄR ligger vi.

Är det lättja? Att de inte orkar och redan räknat ut att det helt enkelt är bekvämare för både dem och mig att jag som vet vart allt ligger (trots att de spenderat väldigt mycket mer tid i bildsalen än vad jag gjort) hämtar och ger.

Är det oengagemang? Att de inte orkar lägga på minnet var limstiften bor. Det skulle ju förklara en del varför saker och ting aldrig verkar hamna på sin plats när det är dags att städa.

Är det helt enkelt fullt i huvudet på dem? Pytagoras sats, multipluttifickationsmodeller, stadsskick och mönsterstickning tar upp för mycket plats.

Eller så är det lösenord till internet community konton, vilken stats man har i Battlefield och vilka vapen man låst upp, hur man bygger en jukebox i minecraft och var man lättast finner red stone tar upp både ork och engagemang från alla skolans ämnen. Att de allra helst bara vill hem och syssla med sina intressen eller hänga med kompisar istället för att lära sig nya saker.

För vem av oss lärarkandidater, lärare och vikarier har inte fått frågan "varför ska vi lära oss det här?", "vad är det bra för?" och gett mossiga svar i stil med "för att det är bra och allmännbildade kunskaper att ha med sig vidare i livet". Av en elev fick jag som svar "jag kommer inte jobba med sånt här sen. Allt jag behöver kunna kommer jag lära mig på gymnasiet i alla fall". Suck. Vad svarar man på det liksom? "Gör det bara så jag kan godkänna dig i ämnet.." ?

Är lite trött på att alltid behöva försvara, övertyga och övertala (inte alla elever tack om lov men alltid några i varje klass). Alltid vara skärpt och redo. Tänk om den hjärnkapaciteten fick spenderas på läroplaner, lektionsupplägg och betygskriterier istället.. Lycka.

En annan sak jag sprungit på och vill minnesanteckna här i bloggen är elevbortfall.

Vissa gör inte en knop med vilje och sitter mest av tiden hur mycket man än peppar och försöker. Synd för dem att de slösar sin skolgång, talang och betyg.

Men de som av olika själ (sjukdom, idrottsdagar, brutna fingrar, operation dagsverke osv) missar timmar i ett tidsbegränsat projekt och sen kommer tillbaka sista lektionen och ger sig till känna. Börjar med att aktion-pyssla ihop något att redovisa och gör det så himla bra. De har inte gjort allt för att ens få Godkänt (eller E) men att designtänk och idé på det eleven mirakulöst slängde ihop på 15 min är beundransvärt och fantastiskt.

Vad sätter man för betyg då?

Ja. Här ser ni ett exempel ett elevarbete där eleven istället för att fokusera på ursprungsuppgiften (att bygga en 3D modell av ett torg och förbättra/förändra något för en vald målgrupp) valt att utgå från sina egna fritidsintressen och skapat.. ja ni ser kanske själva. Det återstår att se hur eleven väljer att gå vidare med 3D modellen..

Idag blev jag arg.

Nu är ryta-ifrån-ordentligt-oskulden tagen i alla fall. Ja jag säger då det..

Hela historien är så här:
Jag hade lektion med ett gäng åttor. De hade sista lektionen med Tema Stockholm och modellbygge. De flesta jobbade på bra och mitt lilla lärarkandidathjärta blev så lyckligt när jag såg hur fint allt blev. På något sätt hade jag ju lyckats med det jag försökte mig på. Andra jobbade mindre bra med ständiga förmaningar med det är ännu en annan historia.

Nu föll det dig så att jag hade innan lektionens början klippt till en kartongbit som skulle fungera som bakgrund när de i ett senare skede ska fota av modellerna. Den låg fint på ett bord tills en grabb fick för sig att plocka upp den och svänga runt den i luften. Bolla lite lätt mellan sina kompisar och så där som 14åriga grabbar leker.
Jag gick lugnt fram till honom och bad honom sluta och talade samtidigt om att den var till en grej. Skulle talat om i alla fall om han inte avbrutit mig med att bonka den om än löst men ack så förnedrande i mitt huvud.

Då tappade jag det. Tråden. Stubinen. Tålamodet. Allt.
Röt till, NEJ. Nu lägger du ner det där tramset. Det är inte ok. Tänk om någon skulle ta och kasta runt med din modell och slå den i huvudet? Det här beteendet är inte acceptabelt.

Resten av lektionen flöt på väldigt bra.

Pratade med min handledare senare vad hon tyckt om mitt lilla utbrott. Hon fnissade och nämnde att jag antagit en lätt röd nyans i ansiktet men förutom det hade det varit bra. Att jag slutat och stängt alla dörrar till men... och andra eventuella mothugg. Det kändes skönt. Att veta att jag kan säga ifrån om det behövs och att det kommer sig ganska naturligt. Men att det ska till att bli slagen med en bit papp i huvudet..

Snart är det slut på VFUn för den här gången och det känns lite halvtråkigt. Jag har verkligen kommit in i det och börjar väl inse att det nog inte allt är en så tokig bana jag valt ändå.

Peace!

Ja, det dära med konflikter.

Så här i efterhand har jag funderat och tänkt efter på vilka konflikter som jag hamnat i under min VFU. Med konflikt-snacket på seminariet tänkte jag på stora grejer, bråk, hot och fastnade lite där men det behöver det ju inte alls vara så. En konflikt är ju också något som gör att dagen inte fortlöper helt smärtfritt och obemärkt.

Jag har några elever i åk 8 som gärna munhuggs. Tjaffsar och ifrågasätter på ett skämtsammt, trottsigt sätt, absolut inte elakt. Till en början kan det vara lite kul att kaxa och skoja så länge man i slutandan vinner i den bemärkelsen att de kommer till ro o börjar jobba. Men om man inte kommer dit då? Eller de dagar man faktiskt inte är så pigg på att vara rapp i käften?

Nu under Tema Stockholm var det en grabb som inte villa göra ett dugg. Han hade skolkat från dagen då de varit på torgen och studerat och nu när de skulle börja bygga hade han inget att utgå ifrån. Vi var 2 kandidater och 2 ordinarie lärare som i olika omgångar försökte få honom att sluta tjaffsa och störa sina kamrater och börja tänka istället men det var HELT omöjligt. Killen är sjukt klippsk och man får verkligen hålla tungan rätt i munnen när han sätter igång. Frågor som ofta innehåller varför? vad är det bra för? om jag inte ska jobba med kreativa saker då? det jag behöver kunna sen kommer jag lära mig på gymnasiet.. Osv.

Efter ca tre omgångar med pepp gav jag upp. Jag orkade inte lägga mer tid och energi på honom. Var det rätt? Finns det något man kan ta till i såna här situationer?

En lärarkandidatskamp för engagemang.

Att ha vatten överhuvudet, i öronen och djupt under men att flyta ganska bra ändå.

Så kom då veckan med stort T.
T som i TEMA : STOCKHOLM

Igår Måndag 2 maj började med att jag i lätt stress och panik försökte kopiera dubbelsidigt och vika och häfta ihop en fin liten bok. Uppstartsuppgiften till hela temaveckan skulle nämligen vara MIN bilduppgift! Otroligt smickrande att de var så pepp på idén som gick ut på att eleverna i grupper skulle ge sig ut och studera olika torg runt i Stockholm. Från Mariatorget i söder till Karlaplan i norr. Kungstorget och Nytorget och några där emellan och sen tillbaka på skolan bygga modeller av platserna eller delar av platserna som de vill förbättra, förändra eller lägga till något på.

När jag med hjälp av några lärare och elevassistenter väl fått ut ca 115 ex av häftet med frågor eleverna skulle besvara, plats att rita av saker, analysera torgets alla funktioner osv gick vi ner i stora salen där starwars temat spelades medan eleverna satte sig tillrätta.

De andra lärarna i arbetslaget hade förberett en liten teaterpjäs där de ställde alla de frågor eleverna med all säkerhet skulle ställa och förklarade uppgiften på ett bra sätt delades de in i grupper. 2 från varje klass, 10-11 st i varje grupp, 10 grupper. De fick ett kuvert med en lapp där det stod vilket torg de fått tilldelat, kartor, pennor, telefonlista samt ett gäng häften. Alla verkade förväntansfulla. Där lämnade vi dem åt sitt öde med uppmaning om att komma tillbaka vid 14 tiden.

Jag gick till bildsalen för att förbereda med material och pysselredskap inför morgondagen (idag). Jag fyllde hissen (ja, tack och lov för den) med kartonger, tyg, färg och annat jox och for upp till våning 4 där vi skulle få disponera två klassrum. Ställde borden i små öar och skrev fint på tavlan i alla de fyra färger som någon bestämt att white board pennor ska tillverkas i.
Lagom trött och lätt svettig men redo att möta morgondagen.

 

jaha.. ännu en sån där upp-piffande bild.