SAMMANFATTNING : VFU

kaos.  decibel.  vilsenhet.  kul.  rampfeber.  tankeverksamhet.  orolighet.  intryck.  respektlöshet.  trasigt.  skräpigt.  kallt.  kalt.  
snällisar.  pluggisar.  bästisar.  blondiner.  bitches.  sportfånar.  brats.  emos.  musikare.  nördar.  fritänkare.  trögtänkare.  


och samtidigt alldeles alldeles underbart och underbara..




Ja.
Hur många nätter har jag inte vaknat och försökt sammanfatta och sätta fingret på vad som egentligen hände på VFUn. Två veckor kan tyckas långt i vissa sammanhang men i skolans värld är det peanuts. Jordnötter.
Det känns som om vi aldrig hann komma in i det, inte fick chansen att se hur det egentligen funkar på ett högstadie. Det är klart man har sin egen erfarenhet från svunna tider men mycket har hänt på tio år.
Våran handledare var en sträng men snäll skånsk kvinna. Väldigt omyckt av sina elever. En sån skön lärare som man minns från sin skoltid så jag tror bara vi hade otur med veckorna jag och min VFU-kamrat Ann-Marie.

På våran partnerskola arbetar de ämnesintegrerat och det verkar vara jättebra ur de andra ämnenas synvinkel. Att "tråkiga" ämnen blir roliga när man får göra något praktiskt och utforska det i bildämnet men ur bildens synvinkel är det väl sådär enligt min mening. Uppgifterna blir väldigt styrda och man har som bildlärare mindre frihet att knåpa ihop en bra intro om något och att utforma en rolig arbetsgång. Även om eleverna är kreativa och uppfinningsrika så tror jag ändå de tänker mer på hur näringskedjan ser ut och vilka djur som ingår än hur de praktiskt ska gå till väga med materialval, estetik och utformning.

Hur som helst just de två veckorna vi var där hade de sjuor vi fick följa redovisning av valafficher som var ett samarbete med SO, introduktion av samarbete med NO där de skulle bygga biotoper (näringskedja, ekosystem och sådant) och introduktion av ett samarbete med musik där de ska skapa en musikvideo eller liknanade. Med andra ord väldigt rörigt.

Min första dag började ju bra i alla fall. Handledaren hade inte fått mitt mail med tusen frågor som jag med facit i hand kanske skickade lite sent och jag hade respekten att inte ringa och störa på helgen.
Så måndag morgon klockan 8.00 ringer jag och hon svarar lite lätt stressad och aningens irriterad att vi börjar 8.20 och ger mig en vägbeskrivning och en uppmaning att komma så snart jag kan.
På med ansiktet och bästa byxorna.
Väl framme vid vad jag tror är rätt byggnad av alla skolbyggnader (hur svårt kan det vara att bygga en logisk skola?) så är dörren låst. Jag går runt ett varv och letar efter en annan dör som kanske är rätt men nej ingen lycka. Jag får helt enkelt lite rosig om kinderna knacka på fönstret och tillkänna ge min närvaro.
Ann-Marie är en ängel och öppnar så jag kan hoppa in.
Vilken entré..
Hej det är jag som är Sofia. Jag kommer från Konstfack.
Där är man konstig och hoppar in genom fönster och liknande..

En sak som jag undrar över är hur lärarna och eleverna kan jobba i dessa miljöer. Det är stökigt, klottrigt och bullrigt. Så in i fågelholken bullrigt. Det snackas, plockas med pennor och suddi, kramas, ritas, vägs på stolar och allt detta samtidigt som de har genomgång. De måste utvecklat någon form av buller och brus uteslutande filter i öronen. Eller litet högstadie-membran som sitter där inne och dallrar.
Lärarna verkar bara stänga av okoncentrationen som eleverna bjuder på och köra på. De som fattar fattar och resten får väl fråga sen då. Det är klart att i vissa fall borde man ignorera störningselement om det är så att de kommer från en elev som påkallar uppmärksamhet till ingen nytta. Men ofta tycker jag de är för snälla. De väntade inte på att eleverna skulle sätta sig ned och bli tysta innan de började. Kanske av ren uppgivenhet eller klokhet. Inte värt att bråka med dom eller så har de helt enkelt ett brusreducernade filter i öronen.

Fast en lärare gjorde en smart sak. Hon höll ett finger upp i luften och stirrade ner på sin klocka och tog tid.
15 sekunder innan någon lade märke till henne, 18 sek innan några förstod vad det handlade om och började tysta ned de andra, 21 sekunder innan det var helt tyst och 5 sekunder innan de började prata igen.
Men de tystade ganska snabbt igen så hon fick prata och presentera ekosystem i fred.

En sak jag tänkt på är att man alltid måste vara förberedd till tänderna! Om tekniken strular en millisekund ja då börjar de surras och vägas på stolar. Om man tvekar eller tappar tråden bildas osäkerhet och tvivlan. Fast det är alltid någon som är snäll att plocka upp den åt en. Alla möjliga och omöjliga frågor måste kunna besvaras i alla fall ges en hänvisning på var man kan söka efter svar. (säg bara google på allt..)

Det här med att stå i rampljustet kan ju vara jobbigt. Nu under VFU-perioden fick vi vara med på inte mindre än 8 redovisnigar, var av en jag råkade störa väldigt mycket genom mitt fönsterhoppande. Men det jag lade märka till efter två stycken helt olika redovisningar av samma uppgift fast med olika klasser var möbleringen.
I den första klassen fick eleverna sitta kvar vid sina platser som inte alltid var riktade mot vita tavlan där redovisningen ägde rum. De fick ha sina saker framför sig och det fanns ingen riktig startsignal för de individuella presentationerna. Postern sattes lite halvdant upp med en magnet på tavlan och ramlade vid vissa tillfällen ner. Eleverna gjorde överlag korta presentationer inte så genomtänkta och läraren fick hela tiden påminna och saker de kunde säga så som layout, typsnitt, komposition osv. De åskådande klasskamraterna kom sällan med feedback och om det gjorde det var det sällan djupare än "den är jättefin".

I klassen efter var möbleringen istället helt annorlunda. Innan hade det varit kroki i det rummet så stolarna var ställda i en halvcirkel framför en stor, tom anslagstavla. Dessa redovisningarna blev längre, de kunde helt plötsligt läsa stödorden som stod på whiteboarden helt själva och förklarade med ord jag inte visste trettonåringar hade. Kamraterna som med få undantag lyssnat på hela presentationen kunde ställa motfrågor om hur skaparen hade tänkt med vissa inslag och med färger. Enda nackdelen var väl att det tog hela lektionen och med en späckad kursplan kanske det är mycket. Samtidigt är det bara bra att ta tjuren vid hornen när det gäller scenskräck, jantelag och kritik både positiv och negativ.
Jag bad våran handledare att få testa på resterande redovisningar under de två veckorna om det det kändes likadant och överlag så stämde det. Mindre yta, inget framför och fint upphängd affisch lika med seriösare och lugnade elever.

Jag gick runt och pratade med några elever om vad de tyckte om att redovisa. De flesta tyckte att det var ett nödvändigt ont. Jobbigt att stå själv inför allas ögon och vad de skulle tycka om ens skapelse. Att det var bullrigt och pratigt gjorde mindre för då var inte hela koncentrationen på dom i alla fall. Några var lite för coola för att bry sig och struntade i vilket. Även mina trevande försök att locka fram ett vettigt svar.

Lite lätt schizofren känner jag mig när jag försöker samla mina intryck. Kanske därför jag inte gjort det (förutom i mitt block) förrän nu.
Allt tjaffs om tystnad, otacksamhet och attityden att allt ska läggas fram på silverfat, brist på respekt hos eleverna både för läraren, sina kamrater och sig själva får mig att tvivla. Tvivla på om jag klarar av det här. Klarar av som i att klara sig genom dagen utan utbrott och om jag verkligen vill det här?
Vid vissa tillfällen under VFUn kände jag hur jag verkligen skulle vilja tala om ett och annat hur världen fungerar för barn som inte är lika bortskämda som dom. Men som lärare/lärarkandidat får man snällt andas och räkna till tio istället.

Men så finns det guldklimpar. De där eleverna som man bara vill krama om för att de är så fantastiskt underbara och inspirerande. De som redovisar med bravur utan stödord och med en tanke och mening bakom sin skapelse. De som lyssnar på vad man förklarar. De som frågar och vill veta saker. De som hälsar i korridoren och i matsalen. De som man kan ha en vettig konversation med och ett intellektuellt utbyte.
De som jobbar på självmant och är fritänkande. De som inte försöker vara någon de inte är.

Svårt är det och nu blev det en hel novell också men det ska bli spännande att se var jag står efter nästa VFUperiod..