På våran allra första riktiga föreläsning i fredags nämnde Viktoria något om hur vi tolkar in massa saker i vad folk har på sig. Det slog mig att jag är expert på att döma snabbt och hitta på egna små historer om hur människan i fråga är. Hur den tänkte när den tog på sig lusekoftan på morgonen, om personen i fråga har någon relation till norge eller bara varit en entusiastisk turist i landet i väst en gång i tiden. Bästa nöjet en sysslolös söndag kan lätt vara att betrakta världen över en kopp kaffe och morotskaka.
Idag på väg hem från en plaffe (plugg+kaffe på lämpligt fik) klev två tjejer på samma tunnelbana som jag. De såg så där vilsna i världen som bara två högstadietjejer kan göra. De hade gjort sig fina med diadem, pärlor och strumpbyxor säkert hemma hos någon av dem för en shoppingtur på drottninggatan och var nu på väg hem. De visste inte om de skulle hitta sittplats, hur de skulle stå och vart de skulle hålla i sig trots att vagnen var näst intill tom. Varje station vi passerade bytte de ställa att stå på i det lilla rummet som är vid dörrarna. Jag kunde känna igen deras osäkerhet och rörelsemönster. Jag var inte heller en av de coola flickorna på högstadet heller.
En av dem hade väldigt fina skor. Söta snörkängor, lite åt Maddicken hållet. Jag stod och tänkte hur jag skulle formulera min komplimang utan att låta som en skum typ men rätt som det var så var det dags för mig att kliva av. Typiskt! Jag ville verkligen bara ge dem lite mer självförtroende, få dem att sträcka på sig och säga att det löser sig. Töntarna brukar få revansch och det coola gänget brukar fastna i lilla byn som kassabiträde på ica.
Så hädanefter ska jag inte hålla inne med såna saker som kan göra andra människor glada.
Jag får väl uppfattas som framfusig och knäpp då..
...åhh vad jag känner igen mig i frågan om att vara en observatör och "story inventor.." För tillfället går det väldigt många massmördare,poeter och hemliga agenter på Stockholms gator..haha! (självklart uppdiktade i min fantasi för att göra resan(oftast t-banan) till en mycket roligare färd.)
SvaraRaderaMen som sagt det är intressant att se vilken reaktion man får genom att uttrycka sig med kläder, kroppshållning och attityd...hur man blir bemött i olika sammanhang osv.
Det känns som vuxna individer mycket snabbare har förutfattade meningar eller fördomar när de möter nya människor än vad barn har...de går mer på instinkt och känner av hur personen är och gör sin uppfattning efter det...oavsett vilket yta personen har...iallafall väldigt små barn.
Undra i vilket skede den förändringen sker?Är det skolan, samhället eller föräldrarna som sätter standarden?
Jag tycker absolut du ska ge komplimanger i fortsättningen...Varför inte, liksom? Jag tror det är en bra början för att göra världen lite finare...och gladare.
Ge mer komplimanger- absolut! Det brukar bli så bra när man väl vågar att göra det.Känner verkligen igen mig, det här var en bra påminnelse att inte bara tänka i huvudet utan att sätta det i aktion!
SvaraRadera