Idag blev jag arg.

Nu är ryta-ifrån-ordentligt-oskulden tagen i alla fall. Ja jag säger då det..

Hela historien är så här:
Jag hade lektion med ett gäng åttor. De hade sista lektionen med Tema Stockholm och modellbygge. De flesta jobbade på bra och mitt lilla lärarkandidathjärta blev så lyckligt när jag såg hur fint allt blev. På något sätt hade jag ju lyckats med det jag försökte mig på. Andra jobbade mindre bra med ständiga förmaningar med det är ännu en annan historia.

Nu föll det dig så att jag hade innan lektionens början klippt till en kartongbit som skulle fungera som bakgrund när de i ett senare skede ska fota av modellerna. Den låg fint på ett bord tills en grabb fick för sig att plocka upp den och svänga runt den i luften. Bolla lite lätt mellan sina kompisar och så där som 14åriga grabbar leker.
Jag gick lugnt fram till honom och bad honom sluta och talade samtidigt om att den var till en grej. Skulle talat om i alla fall om han inte avbrutit mig med att bonka den om än löst men ack så förnedrande i mitt huvud.

Då tappade jag det. Tråden. Stubinen. Tålamodet. Allt.
Röt till, NEJ. Nu lägger du ner det där tramset. Det är inte ok. Tänk om någon skulle ta och kasta runt med din modell och slå den i huvudet? Det här beteendet är inte acceptabelt.

Resten av lektionen flöt på väldigt bra.

Pratade med min handledare senare vad hon tyckt om mitt lilla utbrott. Hon fnissade och nämnde att jag antagit en lätt röd nyans i ansiktet men förutom det hade det varit bra. Att jag slutat och stängt alla dörrar till men... och andra eventuella mothugg. Det kändes skönt. Att veta att jag kan säga ifrån om det behövs och att det kommer sig ganska naturligt. Men att det ska till att bli slagen med en bit papp i huvudet..

Snart är det slut på VFUn för den här gången och det känns lite halvtråkigt. Jag har verkligen kommit in i det och börjar väl inse att det nog inte allt är en så tokig bana jag valt ändå.

Peace!