Så här i efterhand har jag funderat och tänkt efter på vilka konflikter som jag hamnat i under min VFU. Med konflikt-snacket på seminariet tänkte jag på stora grejer, bråk, hot och fastnade lite där men det behöver det ju inte alls vara så. En konflikt är ju också något som gör att dagen inte fortlöper helt smärtfritt och obemärkt.
Jag har några elever i åk 8 som gärna munhuggs. Tjaffsar och ifrågasätter på ett skämtsammt, trottsigt sätt, absolut inte elakt. Till en början kan det vara lite kul att kaxa och skoja så länge man i slutandan vinner i den bemärkelsen att de kommer till ro o börjar jobba. Men om man inte kommer dit då? Eller de dagar man faktiskt inte är så pigg på att vara rapp i käften?
Nu under Tema Stockholm var det en grabb som inte villa göra ett dugg. Han hade skolkat från dagen då de varit på torgen och studerat och nu när de skulle börja bygga hade han inget att utgå ifrån. Vi var 2 kandidater och 2 ordinarie lärare som i olika omgångar försökte få honom att sluta tjaffsa och störa sina kamrater och börja tänka istället men det var HELT omöjligt. Killen är sjukt klippsk och man får verkligen hålla tungan rätt i munnen när han sätter igång. Frågor som ofta innehåller varför? vad är det bra för? om jag inte ska jobba med kreativa saker då? det jag behöver kunna sen kommer jag lära mig på gymnasiet.. Osv.
Efter ca tre omgångar med pepp gav jag upp. Jag orkade inte lägga mer tid och energi på honom. Var det rätt? Finns det något man kan ta till i såna här situationer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar